tävling

Äckligast jobb vinner.

Mitt värsta är ett halvår som fiskekaksstekerska norr om polcirkeln. Jag stod hela dagarna i fiskstekos. Huden blev impregnerad av fetterna som osade från plattorna - minst en gång i månaden var jag tvungen att hälla fettlösande medel i avloppet. Långa, smala, rosa parasiter (maskar) kröp upp från fiskekakornas innanmäte då de stektes... Det ingick i arbetsuppgiften att dra bort så många som möjligt av dessa.

Fler tävlande?

lay lady lay

- Lalala!!!

Det snöar. Jag måste nog krångla på mig termobyxorna för att sedan gå ut, upp på det lilla berget och göra snöänglar.

Lyssnar på mysjazz, kikar ut genom fönstret på snön som faller ned och tänker på mina såta vänner. De pallrade sig alla i hit i helgen och gav mig fina presenter.

Jag fick:
skivor - jazz, punk och rock
tofflor - rosa med ännu rosare bollar på
pepparkakor - i form av muminpappan och snusmumriken
choklad - finvariant
väska
tavla
kruka
flera böcker
säkert fler saker
massor av kramar
mycket, mycket kärlek

Känner mig som en oerhört älskad person just nu. (Även om jag inser att det får mig att låta som en hemsk individ som värderar mina vänner efter de presenter de ger mig....)

de vida viddernas man 7

Rex gav Harriet ridlektioner varje dag den närmsta veckan. Redan på den tredje lektionen tog de en tur kring ägorna. Harriet var lyrisk efter varje lektion, all ledig tid tillbringade hon i stallet. Rosa-linda lät henne dock inte slarva med sina övriga sysslor. Innan deras far och styvmor åkt till staden hade Rosa-Linda fått noggranna instruktioner om inte låta Harriet negligera sina studier. Två gånger i veckan kom en privatlärare till gården för att undervisa henne i litteratur och språk. Hon fick även musik- och danslektioner en gång i veckan. Allt som ansågs nödvändig för en ung dam.

På fredagen, en vecka efter att guvernören och hans unga hustru rest till huvudstaden kom ett telegram från dem. De ämnade stanna åtminstone ytterligare en vecka. Rosa-Linda skulle fortsätta övervaka Harriets studier och hon fick även instruktioner att ge Rex fria händer inför den stundande boskapsauktionen.

Rosa-Linda satt som vanligt på verandan med sitt broderi när Rex och Harriet återvände från dagens ridtur. Hon gick ner till stallet för att möta dem.

- Fröken Rosa-Linda, hälsade Rex.
- Hon lär sig snabbt, fortsatte han, idag ville hon hoppa över några nedfallna träd.
Rosa-Linda såg förskräckt ut.
- Harriet, sa hon med bestämd röst.
Harriet bara log och klappade sin häst.
- Rosa-Linda jag skulle klara det. Jag är ingen barnunge, jag fyller snart femton.
Rosa-Linda såg på sin syster med en förmanande blick.
- Guvernören har meddelat att han ämnar stanna i huvudstaden en tid till.
Rex såg på henne.
- Och boskapen?
- Han litar på att du vet vad som behöver göras.
Rex nickade och vände sig mot Harriet.
- Vi får avvakta några dagar med nästa ridtur, det är mycket som behöver göras till söndag.
Harriet tittade bedjande på honom.
- Nej fröken, Ni får inte rida själv ännu.
- Men Rex, snälla du sa ju idag att jag är duktig. Jag lovar att hålla mig nära gården. Snälla?
Rex skakade på huvudet.
- Nej. Om Ni ursäktar mig. Jag har mycket att göra, sa han, någon av pojkarna kommer strax för att ta hand om Er häst.
Rex red iväg för att tala med mannarna.

Rosa-Linda och Harriet gick upp emot huset. Harriet försökte övertyga sin syster om att hon visst skulle kunna hoppa med hästen. De satte sig på verandan, ännu var det en stund till middagen. De var tysta. Helt plötsligt sa Harriet.
- Jag tycker du och Rex ska gifta er.
Rosa-Linda såg upp från sitt broderi.
- Varför i allsin dar då?
- Då kan han sköta gården och du och jag kan bo här för alltid. Far och hon kan flytta tillbaks till huvudstaden.
Harriet använde aldrig sin styvmors namn om hon kunde undvika det.
- Men vi har väl det bra som vi har det nu?
- Hon vill inte bo här, hon kommer att övertala far att sälja det vet du. Jag vill inte tillbaks dit. Jag vet vad hon försöker, hon vill att jag ska bli en dam som hon kan gifta bort med nån gammal gubbe. Men jag vägrar, jag vill bo här. Om du och Rex gifte er kunde jag vara er dotter istället.
Rosa-Linda visste inte vad hon skulle säga. Hon visste att Harriet hade rätt, om deras styvmor fick råda skulle de vara tvungna att lämna gården.


fortsättning följer

zygopetalum

Jag saknar min sköna dam. Hon brukar förvisso inte befinna sig på lagomt kramavstånd, men för närvarande är hon inte på andra sidan landet utan på fel sida av jordklotet. Med andra ord inte ens inom telefonsubsitutsräckhåll.

Ingen kan få mig att le som min sköna dam när hon kuttrar om sina små projekt. Jag minns fortfarande första gången hon tilltalade mig. I september 98, vi läste tillsammans och jag var livrädd för alla mina kursare. På väg upp för trappen mot föreläsningssalen började den där konstiga människan prata med mig. Hon berättade att hon varit och simmat innan föreläsningen (klockan var nio på morgonen) för att sedan hastigt byta samtalsämne ungefär fem gånger den närmsta minuten. Jag undrade varför alla galningar alltid flockades kring just mig. Det gick en minut till och jag var förälskad.

sluta hetsa mig!

Jag är ju sjuk ju! Och jag har jobbat samtidigt som jag hostat runt på de stackars patienterna. Kan det bli värre? Svar: ja. För imorgon borde jag gå upp och vara i skolan supertidigt för det var visst obligatoriskt att gå dit. Hatar obligatoriskt. Men jag tänker inte gå, jag måste sova bort den här förkylningen. Kommer tidigast efter lunch - så det så!

Undrar var tog mitt immunförsvar vägen? Jag blir aldrig sjuk och nu är det tredje gången jag är förkyld den här hösten. Tycker ofantligt synd om mig själv. Så sluta hetsa mig!

Ta mig nu inte på för stort allvar - jag tycker det är så roligt att ni efterfrågar mina alster. Ska försöka tillgodose era behov under helgen. En liten brasklapp dock ifall förkylningen inte ger med sig, ok?

note to self

Vid sömnbesvär:

1. drick inte kaffe efter klockan sex (helst inte efter klockan två..)
2. använd inte nasin nässpray (som enligt FASS kan ge sömnstörning och oro hos barn, och tydligen hos mig..).
3. bit inte på naglarna så mycket att det gör så ont att man mår illa.

som man bäddar får man ligga?

Det har varit ett jädra jiddrande om min sarkasm på sistone. Jag håller inte med, så klart. Det är inte omöjligt att veta vad jag menar. Men för att tydliggöra saker: jag är aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig spydig mot nån jag inte tycker om!!

Herre jösses, ska man behöva ha en skylt med sig eller?!

back on track

- Va, kallar du mig människofientlig?!
Asgarv.
- Det är din tolkning. Jag sa bara att du i somras påstod att du hade blivit tolerant och att alla hade säkerligen genomtänkta tankar ur deras perspektiv. Men nu sitter du här och fyrar av den ena dryga kommentaren efter den andra, skjuter vilt efter vad som helst. Det verkar onekligen som att toleransen har åkt i soptunnan.
Stort leende och gest som för att skåla.
- Men det är roligt att du är tillbaka.

inatt sov jag tio timmar, åt frukost och sov två till

- Ja, alltså egentligen vill jag ju inte.
- Nähä, du har själv satt dig på den stolen. Gilla läget!
Suck.
- Jag vet. Men jag kan ju få tycka det är jobbigt för det, eller?
- Du borde be om ursäkt.

Hon är så djävla jobbig idag, fröken duktig. Hon är här och tjatar om att jag borde städa, träna, laga mat, inte dricka öl osv osv. Hela mitt liv skulle tydligen bli så mycket bättre om jag bara levde som henne påstår hon. My ass säger jag och gör grimaser bakom hennes rygg.

nya horisonter

I posten låg ett rekommenderat brev. Poststämplat i Saudi-Arabien. I det låg ett foto av en kontrabas. Inget mer. På baksidan hade någon skrivit "nya horisonter". Jag förstår vem det var från, det var verkligen övertydligt, vad jag inte förstår är varför. Mannen med den röda sombreron brukar inte höra av sig. Han kommer och går mest som han vill.

att älta är grunden för en plågsam vardag

/Annika Lantz.

oh la la

Jazz är nice. Väldigt nice.

Trevligaste bakfyllan på länge. Fröken duktig har varit på besök och varit superproduktiv, tackar allra ödmjukast. Brukar annars bli lite trött på henne men idag var hon ett schysst sällskap. Inte ett dugg tjatig. Vi har lagat mat och badat fotbad, lyssnat på jazz. Plockat lite i hemmet och småsnackat, inte om nåt av relevans - bara så där i största allmänhet. Hon gick nyss och jag ska krypa till kojs alldeles strax. Men först ska jag tända mina stjärnor, lägga mig på sängen och lyssna lite till.

alla arbetslösa akademiker hamnar på kassan...

och med kassan menar jag föräkringskassan...

Mmmmmm, indiskt är så mycket bättre bakfyllemat än pizza.

Kvällen börjar med kommentaren "nu går föräldragenerationen.." när vi skulle gå. Tack, tack. Detta efter århundradets mest komplicerade spritlek som föranledde betydligt snabbare alkoholkonsumtion än beräknat. Men det var ju punk på rea.

Nästa anhalt är jag babyn på (ok miss norrland är två månader och en dag yngre än mig men hon jobbar...) och den enda som fortfarande lever på studielån. När jag gör en demonstrativ gest för att sätta punkt för debatten slår jag av mig glasögonen. Förtog effekten.


Dagens projekt:

1. Koka bönor och göra matlådor.
2. Glo på tv.
3. Lyssna på jazz.
4. Tacka gud för att jag inte kommer vara en arbetslös akademiker om ett år.
5. Soldans.

eventuell bubblare: bada badkar

serenad

Vid tiotiden hör jag hur det smäller till mot fönstret, som om småstenar kastades mot det. Jag kikar ut och ser människor utanför så jag öppnar. Jag möts av musik.
- Hey, gringita!
Det är mannen med den röda sombrerons mariachi-polare. Jag trodde inte de visste vart jag flyttat. De fortsätter spela en stund. Jag skrattar och slänger ned en ros. En av dem plockar upp den och börjar dansa.

- Olé!
Jag applåderar.
- Oye, gringita!! Dónde está el señor con el sombrero? Vi vill espela med honom igen, säger en av dem.
Jag skakar på huvudet och säger:
- Jag vet inte. Han skulle se nya horisonter, vilka vet jag inte. Han har sålt trumpeten och skaffat en kontrabas isället.
- Ahhhhh, utbrister de alla i gemensam förskräckelse.
En livlig debatt på spanska bryter ut dem emellan. De pratar för snabbt för att jag ska kunna uppfatta vad den handlar om men alla verkar vara mycket upprörda. Efter en stund tonar disskusionen ner.
- Gringita, är du esäker på att du inte vet var han är?
- Nej, har inte den blekaste.
- Men el señor alltid esäger du är hans confidente. Varför har han inte esagt vart han eskulle?
- Jag vet inte.
- Ok, ok. Men när han kommer tillbaka, du esäger att vi vill espela med honom igen, ok? Men bara trumpet!
- Jag lovar att framföra det.

De börjar spela igen och beger sig mot staden. Själv står jag kvar vid fönstret och undrar vad de menade med att jag var hans confidente och varför det var så upprörande att han sålt trumpeten. Jag har en gnagande känsla i magen av att jag missat något.

den var ny

Inatt drömde jag att jag var ute på galej, mina dryckeskumpaner var två av mina goda vänner som för närvarande befinner sig i Skottland. Vi vandrade mellan krogarna här i staden och hade skittrevligt. Snackade om ditten och datten. Blev ganska fulla och så.

Imorse vaknade jag och var bakfull!!! Hur fan gick det till???!! Hela dagen har jag varit seg, längtat efter fet och salt mat, huvudvärk, glott på tv - hela bakfyllekittet(minus pizza, jag har kört med mackor istället)... Nån som har en rimlig förklaring?

de vida viddernas man 6

Rex hjälpte Harriet upp i sadeln och instruerade henne hur hon skulle hålla tyglarna. Hennes ögon lyste medan hon lyssnade uppmärksamt. Hon försökte övertala honom att låta henne rida runt gården istället för i paddocken. Men på den punkten var Rex mycket bestämd. Det var illa nog att han lät henne rida på en vanlig sadel.

Han stod i ena hörnet av paddocken tittade på när Harriet försökte få hästen att lyda.
- Styr med benen, fröken. Rycker du så där i tyglarna får han ont.
Harriet nickade. Hon hade talang precis som sin syster, Rosa-Linda hade varit en mycket skicklig ryttarinna. Hon hade dock aldrig ens kommit på tanken att använda något annnat än en damsadel. Rex såg upp mot Rosa-Linda där hon satt på verandan. Han undrade hur två systrar kunde vara så olika.

Harriet var mycket koncentrerad och efter en stund började hon få hästen att lyda henne. Hon såg på Rex som nickade gillande. Rosa-Linda hade sett allt från verandan, Harriet vinkade till henne och ropade.
- Rosa-Linda! Kom! Ser du?
Just då hoppade hästen till och Harriet var nära att ramla av men hon lyckades få kontroll över situationen i sista stund.
- Bra gjort, sa Rex.
Harriet vinkade på nytt till Rosa-Linda.
- Såg du? Kom nu!

Rosa-Linda gick långsamt ned till paddocken. Hon tänkte på när hon själv tillbringat varje dag i stallet. Det verkade som det nu var Harriets tur.

Rex och Rosa-Linda stod jämte varandra och såg på när Harriet red runt, runt.
- Hon lär sig fort, som Ni.
- Ja, det kommer inte att gå att slita henne från hästen.
Konversationen var stel. Rosa-Linda hade redan som liten varit fåordig. Rex log och kikade på henne i smyg. Hon var en vacker kvinna precis som sin mor. Det var tack vare deras mor som Rex hade fått anställning på gården och sedemera blivit förman, det visste han. Han var henne evigt tacksam.

Harriet var uppenbart road av att rida men hon försökte gång på gång få Rex att låta henne rida runt på gården istället för i paddocken. Han skakade på huvudet.
- Nästa gång kanske vi kan rida en tur kring gården.
- Men jag vill inte sluta nu, protesterade Harriet.
- Jag vet inte, jag måste se till boskapen.
- En liten stund till går nog bra. Jag är säker på att mannarna klarar sig utmärkt på egen hand, sa Rosa-Linda.
Rex såg på henne och gjorde en resignerande gest.
- Ok, fröken. Ni bestämmer.
Rosa-Linda vände sig mot Harriet.
- Du lär dig snabbt. Men du måste vara mer försiktig, jag vill inte att du skadar dig.
Harriet bara log och låtsades att inte höra.


fortsättning följer...

läggdax

egentligen....

för länge sen...

Jag är bara så trött och irriterad. Har tillbringat de senaste timmarna med mitt drömjobb, hur djävla pantad får man bli?? Rörmockare eller snickare, det är schyssta jobb. Men nej då - pucko! När man kan göra s-bedömningar i timmatal. Super, jag fixar det. Visst jag kan gå när ni "ber" så snällt. Arrrrgh!!!!!!

Till råga på allt lär jag väl bli århundradets mest cyniska människa....

yabadabadoo!!!!!!!

Monedas, monedas, monedas!!! Och många sånna med!
- Yi-haa!!!!

dejt

Jag har varit på dejt. Med en flicka. Min första dejt i livet faktiskt (i och för kan man räkna den där fikan med den galne mannen som hela tiden ringde mig på de mest absurda tider, men helst inte) . Jag brukar resonera som så att om man gillar varandra så knullar man direkt och jobbar därifrån eller så skiter man i det. Det är inte så att jag planerat att komma ut ur garderoben. Jag tycker fortfarande att kukar är det mest fantastiska som finns, att bli påsatt är ännu bättre och att bröst är ointressanta så länge det inte är mina egna. Dessutom är hon gift.

I alla fall träffade jag damen ifråga på en fest för en tid sen och tyckte hon verkade skön. Några veckor efter det sågs vi igen och jag kände "fan, vilken cool och grym brud, henne måste jag träffa igen". Sagt och gjort, jag lurade till mig hennes nummer och föreslog en fika. Hon var villig som fan och hade inte vågat hoppas på att jag skulle fråga. Vi sågs nere på stan och travade till närmsta fik. Tiden flög iväg, helt plötsligt var klockan fyra timmar senare.

Hon är en äkta donna, med platinablont hår och fixade naglar. Hisingsbrud. Före detta pardansare på elitnivå. Snackar konstant. Har åsikter om allt och alla, med svar på det mesta. Sparar aldrig på krutet. Driver med allt hon kan utan att för den skull sluta vara medmänniska. Ironisk in absurdum. Humor utan gränser, hon vet var hon står. Döläcker med andra ord. Jag har vid några tillfällen fått höra att jag är hyperironisk. Om det är så här jag uppfattas förstår jag inte varför jag inte har horder av män efter mig och ett litet koppel med de få utvalda.

I övrigt vill jag tillägga att jag tror mig vara mycket nöjd med mina nya fina skor inhandlade på barnavdelningen (tack mor för dina små fötter, fy far för dina breda fötter).