serenad

Vid tiotiden hör jag hur det smäller till mot fönstret, som om småstenar kastades mot det. Jag kikar ut och ser människor utanför så jag öppnar. Jag möts av musik.
- Hey, gringita!
Det är mannen med den röda sombrerons mariachi-polare. Jag trodde inte de visste vart jag flyttat. De fortsätter spela en stund. Jag skrattar och slänger ned en ros. En av dem plockar upp den och börjar dansa.

- Olé!
Jag applåderar.
- Oye, gringita!! Dónde está el señor con el sombrero? Vi vill espela med honom igen, säger en av dem.
Jag skakar på huvudet och säger:
- Jag vet inte. Han skulle se nya horisonter, vilka vet jag inte. Han har sålt trumpeten och skaffat en kontrabas isället.
- Ahhhhh, utbrister de alla i gemensam förskräckelse.
En livlig debatt på spanska bryter ut dem emellan. De pratar för snabbt för att jag ska kunna uppfatta vad den handlar om men alla verkar vara mycket upprörda. Efter en stund tonar disskusionen ner.
- Gringita, är du esäker på att du inte vet var han är?
- Nej, har inte den blekaste.
- Men el señor alltid esäger du är hans confidente. Varför har han inte esagt vart han eskulle?
- Jag vet inte.
- Ok, ok. Men när han kommer tillbaka, du esäger att vi vill espela med honom igen, ok? Men bara trumpet!
- Jag lovar att framföra det.

De börjar spela igen och beger sig mot staden. Själv står jag kvar vid fönstret och undrar vad de menade med att jag var hans confidente och varför det var så upprörande att han sålt trumpeten. Jag har en gnagande känsla i magen av att jag missat något.