zygopetalum

Jag saknar min sköna dam. Hon brukar förvisso inte befinna sig på lagomt kramavstånd, men för närvarande är hon inte på andra sidan landet utan på fel sida av jordklotet. Med andra ord inte ens inom telefonsubsitutsräckhåll.

Ingen kan få mig att le som min sköna dam när hon kuttrar om sina små projekt. Jag minns fortfarande första gången hon tilltalade mig. I september 98, vi läste tillsammans och jag var livrädd för alla mina kursare. På väg upp för trappen mot föreläsningssalen började den där konstiga människan prata med mig. Hon berättade att hon varit och simmat innan föreläsningen (klockan var nio på morgonen) för att sedan hastigt byta samtalsämne ungefär fem gånger den närmsta minuten. Jag undrade varför alla galningar alltid flockades kring just mig. Det gick en minut till och jag var förälskad.