tvångsförflyttning

Fyrtiofyra personer, varav fem har barn och fick välja först. Vi andra drog lottnummer. Jag fick nummer trettiosex, kul. Nio dagars kommendering norrut, till ett litet samhälle jag aldrig hört talas om, med början imorgon. Jag är lite rädd att jag kommer vara tvungen att bygga en koja för att sova i så jag har packat ned mina långkalsonger. Långkalsonger, mina fina rosa tofflor och kläder passande för obygden ligger redan i ryggsäcken. Återstår att välja passande böcker och att leta upp pennvässaren. Och jag får absolut inte glömma mobilladdaren!

Egentligen vet jag inte vad jag nojar för, "born and raised in the middle of the woods" som jag är. På riktigt. Det var tio mil till närmsta McDonalds och H&M. Jag överlevde, trivdes rent av. Som alltid är det nåt annat som är roten till neurosen.

Gårkvällen tillbringades hos Sancho-mannen. Vi drack upp vinet han fått av sina föräldrar. Han lyssnade snällt på mina utläggningar. Lyssnade och ifrågasatte. Sancho-mannen tillhör den kategori lyssnare som inte säger vad man vill höra utan vad man behöver höra. Igår var jag öppen för det. Jag fick goda råd som jag ska försöka anamma med min egna lilla twist. Men först måste jag överleva nio dagar i obygden.