maté de coca en vez de café

- Pfft, säger mannen med den röda sombreron när han först luktar på kaffet och sen läppjar lätt på det.
Han har kommit förbi för en visit. Tydligen står inte pulverkaffe högt i kurs hos en man från kaffets ursprungskontinent.
- Quieres maté de coca en vez de café, säger jag på hyfsad spanska.
Han ser oförstående på mig och rycker på axlarna. Det slår mig att jag inte har en aning om var han kommer från. Jag har tagit för givet att han härstammar från latinamerika, varför vet jag inte. Han ser inte särskilt andinsk eller kreolsk ut, det måste vara sombreron.

Han sitter vid mitt nya köksbord som jag införskaffade i helgen. Sorgekläderna är utbytta mot en kritstrecksrandig kostym i grönt och vitt. Monokelns kedja hänger ut från bröstfickan. Trumpeten har han sålt, han kånkar numera runt på en kontrabas.
- Det är dags för mig att möta nya utmaningar, förklarar han, se mot nya horisonter.
Han ler underfundigt. Jag nickar instämmande. Sist jag hörde det här talet försvann han i flera månader för att en morgon helt plötsligt dyka upp tillsammans med sina mariachi-polare och spela en trudelutt för mig. Klockan var 04:37. Jag minns det för jag var inte ensam. Turligt nog var det en svårväckt man som låg bredvid mig och snarkade.

Han harklar sig.
- Det är dags för mig att gå.
Jag följer honom mot dörren och väntar tyst medan han sätter på sig skorna i tamburen. Han öppnar dörren och ser på mig. Han bugar sig samtidigt som han svingar sombreron i en tjusig åttformation.
- Adiós, säger han dramatiskt och stänger dörren.