mannen med den röda sombreron

Mannen med den röda sombreron kom förbi för en liten tête-à-tête som han kallade det. Monokeln var som vanligt på plats. Trumpeten hade han i ett fodral. Han var helt klädd i svart. Jag är sorgklädd förklarade han med dramatisk stämma. Jag kände att det var inte läge att tjafsa om gammalt groll utan lyssnade istället uppmärksamt på honom. Hans mariachi-polare har spolat honom. De har hittat en ny trumpetist. Nån som inte bara spelade militärfanfarer. Han grät när han berättade det. Jag sa att de kommer säkert inse hur mycket de saknar honom och hans musicerande. Han tittade på mig med barnslig uppsyn och stora rödgråtna ögon.
- Tror du verkligen det?
Det skar i hjärtat. Vad annat kunde jag göra? Självklart ljög jag.
- Det tror jag verkligen, sa jag med inlevelse och stuns på verkligen.

Jag lät honom spela en timme för mig och applåderade så jag fick ont i händerna. Han log tacksamt och tackade för audiensen. Han lämnade mig med något lättare steg än han kommit.

Jag såg på honom när han traskade bortåt. Han hade inte stoppat in trumpeten i fodralet utan bar den i halvt i handen halvt på axeln. Så slog det mig vem han liknar - Agaton Sax. En smalare, mera tidlös version.