glass

Jag har vid några tillfällen noterat att det mest provocerande jag kan säga inte är något rasistiskt eller sexistiskt. Visst jag vet, den politiskt korrekta eran är på väg mot sin slut. Jag har inte missat det. Men att mina kära medmänniskor ska gå i taket och ifrågasätta följande uttalande: "jag är inte så förtjust i glass". Av någon underlig anledning avstannar konversationen helt och jag blir utstirrad som om jag vore ett UFO. Sen följer ett korsförhör om hur detta är möjligt. Det måste ju förligga ett enormt trauma bakom detta hemska faktum. Den stackars lilla flickan - hon tycker inte om glass. Förstår ni hur hennes barndom måste ha varit??

Jag har två minnen av glass från när jag var liten. Båda relaterade till min käre far.

Min pappa. En herre av medellängd. Lärare. Spensligt byggd (han är mycket stolt över att han fortfarande kan ha sin studentkostym..). En man som ser skillnad på gräs och gräs. Gillar att imitera fåglar. Kan mycket om de samma. Hatar slipsar. Samlar på det mesta man kan här i livet. I hans hem finns diverse högar av projekt, genomförda och "på gång". En kuf helt enkelt. Han tycker inte om när vi kallar honom det så vi barn brukar säga det bakom hans rygg.

Det första minnet är från första klass. Varannan tisdag slutade pappa tidigt. De dagarna kom pappa och hämtade mig stället för att jag gick till min dagmamma. Vi åkte till konsum och handlade. När vi kom hem lagade vi mat tillsammans. Vi åt alltid samma mat; blodpudding, rivna morötter och pappas hemmagorda lingonsylt. Efterrätten var också alltid den samma. Vaniljglass med chokladkross som vi åt med små skedar. Jättegott.

Det andra är ett sommarminne. Jag var väl en åtta-tio år. Det var jättevarmt. Jag höll på att dö av värmeslag. Så erinrar jag mig att där finns glass i frysen. Jag smyger in (vi fick inte vara inomhus om det var vackert väder..) och ner för trappen. Går genom den lilla gången till förrådet. Ser frysboxen (som jag inte längre var rädd för, trots att den hade ett rött och ett grönt öga..) och tassar fram till den. Ser mig omkring, ingen där. Öppnar försiktigt så att det inte ska höras. Hänger mig över kanten och tittar ner. Där ligger glassen. Den ligger på en bädd av små plastpåsar. Jag blir nyfiken. Vad är det i påsarna? Jag tar upp en. I den finns en fryst död fågel som min pappa hade hittat i skogen och tänkt använda i undervisningen. I alla påsarna finns döda djur. Så var det med det glasssuget.

Inget av de här minnena har att göra med min inställning till glass att göra. Jag bara gillar't inte.