over the rainbow

Livet som kandidat känns ibland väldigt mycket som att vara en av alla lämlar i ett lämmeltåg. Eller en hund som följer sin husse överallt. Eller en ankunge som präglats att följa flaggan. Eller ett får i en fårskock. Eller en stalker. Ta idag som exempel.

Jag kommer några minuter försent och dörren till koferensrummet är stängt. Som en trogen hund väntar jag på min handledare utanför dörren i fyrtiofem minuter. Sekunden han kommit ut genom dörren befinner jag mig vid hans sida, redo att följa vart han än leder. Först en snabb sväng till fikarummet för att lämna kaffekoppen. En sväng in på akuten,. Sen uppför trapporna. Och ner igen och sen upp igen. In på ett rum. In på nästa. Nedför trapporna. Ut genom dörren till nästa hus. Uppför trapporna. In ett rum och i nästa och i nästa. Nedför trapporna. Tillbaks till det första huset.
- Är det ok att gå utomhus?
Jag nickar.
Uppför trapporna. Hämta papper. Hissen ned. In ett rum och så ett igen.
- Men då ses vi här klockan ett.
- Ok.
Prick ett sitter jag plats. Ut till väntrummet. Tillbaks in. Ut igen och in igen. Över till huset bredvid. Uppför trapporna. In på ett rum och ett till och ett till. Genom korridorren till nästa rum och sen nästa igen. Nedför trapporna. Ut. In igen. In på ett rum. Över till nästa. Uppför trapporna. In på ett rum. Nedför trapporna.
- Ja, men då ses vi imorgon då?