de vida viddernas man 11

Rosa-Linda gick upp till huset och in i köket.
- Fröken, sa den nya kökshjälpen, hon neg blygt och försvann sen snabbt in i skafferiet.
Rosa-linda kunde aldrig vänja sig vid att de var rädda för henne, att hon var den som var husfru när hennes styvmor var bortrest. Hon såg sig runt, det mesta såg ut att vara färdigt inför middagen. Vid spisen stod Betty, hon tittade upp och log mot Rosa-Linda.
- Hur gick auktionen?
- Bra, väldigt bra. Far kommer bli nöjd. Rex har gjort ett utomordentligt jobb, alla djur såldes.
- Sätt dig, du ser trött ut. Matilda se till att fröken får något att dricka.
Den nya köksan kom ut ur skafferiet.
- Ja?
- Ge fröken ett glas lemonad, ser du inte att hon är törstig? Sen måste du gå och säga till om öltunnorna. Karlarna har gjort sig förtjänta av något gott att dricka.
Betty suckade när hon hade gått.
- Hon är född bakom en vagn den där. Hon menar väl men jag måste kontrollera allt hon gör.
Hon skakade på sitt huvud.
- Jag vet inte vad jag ska göra.
- Du löser det som alltid sa Rosa-Linda och log.
- Ja, jag gör väl det. Drick nu din lemonad.

Rosa-linda satt tyst och tittade på Betty medan hon stökade i köket. Betty var inte rädd för henne eller Harriet. Inte ens för guvenören, snarare han för henne. Hon hade fått anställning vid gården när Harriet föddes. Det hade varit Bettys uppgift att sköta köket och se till Rosa-Linda när Harriet var baby. Och senare, när mor blev sjuk, hade hon även tagit hand om Harriet. Hon hade följt med dem till huvudstaden och tillbaka igen.
- Är allt ordnat för ikväll?
- Bara efterrätten kvar. Tror du inte jag har läget under kontroll? sa Betty och himlade med ögonen.
- Har jag någonsin inte varit klar i tid va?
Rosa-Linda skrattade.
- Jag minns en gång.
- Och vems fel var det då? Jag vill minnas att nån inte ville lämna mig ifred ens två minuter. Det är inte så lätt att laga middag till tio personer och ha en unge hasande i hälarna.
Rosa-Linda protesterade.
- Jag hade feber och ville inte vara ensam.
- Feber? En unge som klarar att klättra till översta hyllan utan hjälp av så mycket som en stol..
De skrattade. Plötsligt så tystnade Betty och blev lite frånvarande.
- Du var ett så påhittigt barn, värre än Harriet. Sen går din mor och gör det där dumma och du bara.. jag vet inte..
Rosa-Linda visste inte vad hon skulle säga, än mindre göra. Aldrig hade någon, inte ens Betty, nämnt vad hennes mor gjort. Hennes hjärta bultade och hon kände att hennes kinder blossade. Skulle Betty säga något mer? Hon väntade men Betty fortsatte med köksstöket som om inget hade sagts.

fortsättning följer...