fat babies have no pride

- Jag har blommor till dig.
- Tack. Var har du varit? Du kommer ju nästan aldrig och hälsar på nu för tiden.
- Lite här och var, säger han med ett leende.
Jag fnissar och ler. Flirtar vi, tänker jag för mig själv.
- Du vill som vanligt inte berätta. Men snälla kan du inte berätta lite, du vet ju allt om mig.
- Det är för att du är som en öppen bok för mig.
- Jo tack, jag vet.
- En annan gång.
- Lovar du?
Han nickar.
- Du måste studera!
Fröken duktig. Jag suckar och viskar surt:
- Men stick, du förstör allt!
- Du har faktiskt inte tid med det här! Kolla där är dina böcker, stick näsan i dom. Nu, befaller hon.
- Alltså, du bestämmer inte över mig!
Jag surnar till som en treåring och då startar självfallet fördraget om hur jag måste ta ansvar, växa upp osv osv. Att hon aldrig tröttnar på sin egna röst? Mannen med sombreron står precis bakom henne och härmar varje rörelse hon gör. Jag har svårt att hålla mig för skratt. Han vinkar och plockar fram trumpeten.
- Time to go, vi ses ladies.
- Jag pratar faktiskt, ryter hon till.
Han kysser min hand och svingar sombreron så tjusigt han bara kan. En blinkning. Jag rodnar.
- Arghhh, nu sätter du dig här!
Hon bokstavligen drar mig till köksbordet och slår upp böckerna framför mig.
- Jag förhör dig nu.
- Kul.
- Jag betackar mig för den tonen lilla damen. Är det förstått?
Jag nickar. Hon skrämmer mig.