de vida viddernas man 9

Mannarna hade skött sitt jobb och hade inte lämnat boskapen obevakad under natten. Rex kontrollerade en sista gång att allt var som det skulle. Auktionen skulle inte börja än på två, tre timmar. Han hade lovat att erskotera Rosa-Linda och Harriet runt marknaden tills dess.

Rosa-Linda och Harriet tittade i de olika stånden och på de uppträdanden som fanns. Harriet var fullkomligt uppslukad av vad hon såg och flera gånger fick Rosa-Linda säga till henne på skarpen om hon var tvungen att vara mer uppmärksam och att hon absolut inte fick kommma bort.
- Man vet aldrig vad som kan hända en ung flicka på ett ställe som det här, förmanade Rosa-Linda sin syster.
- Du oroar dig för mycket, Rex är ju med oss. Han skulle aldrig låta något hända oss, protesterade Harriet men när hon såg hur en man grabbade tag i en ung kvinna höll hon sig nära sin syster.
- Varför gjorde han så?
Harriet tittade på Rosa-Linda med stora oförstående ögon.
- Jag vet inte. Huvudsaken är ju att hon fick hjälp, men du måste komma ihåg att man inte kan lita på alla människor.
- Jag litar inte på Fars nya fru, kontrade Harriet.
Rosa-Linda hann inte svara då deras närmsta granne, herr Smith, kom fram för att hälsa.
- Men ser man på, Guvenörens döttrar, jag hörde att ni skulle flytta tillbaks. Allt väl? Och var är Guvenören?
- Far är i huvudstaden och ordnar med lite affärer.
Rosa-Linda kände sig tafatt, hon kunde tänka sig vad folk sa om dem när de inte var där. Om far och hans unga hustru och gården som de lämnat till en stallpojk att sköta. Om henne själv och hur lik hon var sin mor. Rosa-Linda rös. Herr Smith såg på henne med sina pliriga ögon, hon hade aldrig tyckt om honom. Han vände blicken mot Harriet.
- Du måste vara den yngsta, sa han, dig har jag inte sett sen du var en baby.
Rex steg fram och ställde sig vid Rosa-Lindas sida.
- Smith, sa han och lyfte lite på hatten.
- Rex, svarade den andre, jag såg er boskap den kommer nog inbringa en ansenlig summa.
- Jag hoppas det.
Smith ursäktade sig med han skulle se till sin egen boskap innan auktionen. Rosa-Linda gav Rex en tacksam blick.
- Ingen orsak, fröken, det är det jag är här för.

Rex höll sig i bakgrunden, men i närheten när systrarna gick runt marknaden. Aldrig längre bort än att han hade full uppsikt och kunde ingripa om så behövdes. Han skulle aldrig tillåta att de utsattes för något ont. Det var omöjligt att undgå den uppståndelse systrarna gjorde, överallt tisslades det om dem och deras mor. Folk lade inte märke till honom eller så struntade de i om han hörde vad de sa. För han hörde. Han hörde vad de sa om Guvenören och hans döttrar - fram för allt om Rosa-Linda. Han hörde herr Smiths fru beklaga sig över Rosa-Lindas mor, det var så synd men det syntes lång väg att Rosa-Linda var av samma sort. Om så inte varit hade hon gärna sett att hennes son gift sig med henne, det var ju en fantastisk gård. Rex kämpade med sig själv för att inte skälla ut dem. Visst var Rosa-Linda lik sin mor, lika vacker som henne. Men Rosa-Linda utstrålade en styrka och ett mod han sällan sett hos andra kvinnor. Han hjärta bankade när han såg henne och han visste att han måste kväva de känslor hon frambringade hos honom.
- Fröken.
- Ja, Rex sa Rosa-Linda och såg honom rakt in i ögonen.
- Det är dags för auktionen.