de vida viddernas man 10

Rex var mycket belåten. Auktionen hade inbringat mer pengar än han förväntat sig. Alla djur hade blvit sålda och han hade köpt in några nya kalvar. Han hjälpte systrarna upp i vagnen och de begav sig hemåt. Mannarna skulle komma efter med den nya boskapen. Väl hemma hoppade Harriet av vagnen och sprang in i stallet, hon ropade över sin axel.
- Rex, imorgon kan vi väl rida? Snälla.
- Ok, fröken Harriet. Klockan ett.
Harriet kom ut från stallet.
- Säkert?
Rex nickade.
- Jag måste bara se till de nya kalvarna först.

Rex hjälpte Rosa-Linda ner. Hon tackade honom och gratulerade honom än en gång till dagens framgångar.
- Far kommer bli så nöjd, lade hon till.
- Jag hoppas det.
- Med så mycket pengar, kommer han inte ha något annat än lovord.
- Vi får se när Guvenören kommer tillbaka.
Om han kommer tillbaka tänkte Rosa-Linda för sig själv. Hon var övertygad om att deras styvmor skulle göra allt i sin makt för att inte behöva återvända till gården.
- Rex.
- Ja, fröken?
- Förut, du vet med Smith. Tack.
- Ingen orsak, fröken.
Rosa-Linda log mot honom. Hon kände sig plötsligt generad och ursäktade sig med det var mycket som behövde göras inför middagen. Varje år efter marknaden firade man med en festmåltid för gårdens alla tjänstefolk. Rosa-Linda ville se att var färdigt i tid.
Rex ropade efter henne.
- Fröken Rosa-Linda.
Hon vände sig mot honom och hoppades innerligt att det inte skulle synas hur påverkad hon var av hans närvaro.
- Ja?
Rex räckte över pengarna från auktionen.
- Det är bäst Ni tar de här.


fortsättning följer...