Det är ett paraply för i helvete! Jag har ju frågat för fan,

ryter den galne greken efter en stunds spekulerande kring vad som kan finnas i det väldigt långa, platta paketet. Flickan vars hår jamförts med ett penntrolls fortsätter tjata om att åka till McDonalds, hon är hungrig. Vi andra gråter av skratt. Hon kan inte alls förstå vad som är roligt.
- Alla är väl hungriga?
- Jo visst, säger vi. Men vi är sexti pers och det är max fyrtiofem minuter tills vi är hemma.
- Ja men drive-in, säger hon.
Jag har ont i magen så mycket skrattar jag. Längre fram i bussen börjar de kasta onda blickar bakåt mot oss (kanske mest mot mig, jag låter högst), de förstår inte vad som är så roligt. De vill inte veta heller, de vill sova.

Bredvid mig sitter min bandagerade vän. Han tittar på sin hand.
- Jag kan liksom inte fatta det, säger han. Är det här min hand?
Jag nickar och klappar honom på huvudet.
- Båda är dina.
Han suckar uppgivet, han har inte sovit överhuvudtaget inatt. Sen berättar nån en historia om beräknande och hämndfyllda mördarspindlar på öland. Vid det här laget har jag svårt att få luft, så mycket skrattar jag.