Jag läser i expressen när jag sitter och väntar på min pizza att ametister skyddar mot berusning. Det skulle jag haft en igår. Verkligen. På det stora hela var det en grymt rolig kväll, skön fylla och underbara vänner, en del jag inte sett på evigheter. Vi firade födelsedag. Inte min då, jag fyller på hösten. Herrn som fyllde år fick en anatomiatlas av mig och jag tror han blev glad. Nu är han nog inte det. Och det är mitt fel, men jag blev så djävla förbannad på honom.

- Fan, om du inte respekterar mig mer än så kan du skita i och höra av dig mer.
Var det sista jag sa till honom vill jag minnas. Astöntigt, jag vet. Sen stormade jag därifrån, raderade hans mobilnummer och deletade honom på msn när jag kom hem.

Herrn är en före detta pojkvän till mig och vi har under de senaste åren lyckats bli ganska goda vänner. Ibland sätter han på mig. Och det har väl funkat ok, det är klart att vi grälar ibland. Vi känner eller kände varandra väldigt väl beroende på hur man ser på saken. Till en del lever vi ju kvar i de roller som vi hade som ett par om man ska psykologisera det hela.

Det är några veckor sen vi hade sex sist men jag kände redan då att nu har det hänt nåt. På påskafton förstod jag vad. Han är kär. I en grym tjej, fan hade jag varit flata skulle jag velat ha henne. Och det är lugnt, i alla fall hyfsat. Men jag blir vansinnig på att han inte kan berätta det för mig. Visst jag skulle kunna fråga, men nånstans vill jag att han ska berätta det för mig. Det gjorde han inte. Igår fick jag dra det ur honom. Precis som jag fick dra ur honom för tre år sen att han ville göra slut, och sen att han hade dumpat mig för en annan. I somras var det samma visa som nu. Han träffade en tjej, satte på mig bara några dagar innan det blev officiellt. Han berättade om henne först för mig när han blivit dumpad och ville att jag skulle trösta honom. Igår fick det räcka och jag exploderade för alla de andra gångerna i kvadrat. Överdramatiserande och teatraliskt. Banalt.

Det här låter verkligen som en såpa och jag vet inte vem som är dummast. Han som tar mig för given eller jag som ställer upp. Jag har dåligt samvete och skulle vilja ringa och be om ursäkt men jag raderade ju hans telefonnummer, vilket råkar typ vara det enda jag inte kunde utantill. Och hemtelefon har han ingen längre, det numret kan jag nämligen fortfarande.